Skolbussning som integrationsverktyg är moraliskt tvivelaktigt, saknar stöd i forskningen och möter starkt folkligt motstånd.
Socialdemokraterna har det senaste halvåret presenterat en rad förslag som på olika sätt går ut på att begränsa föräldrars och elevers valfrihet. Genom lottning, bussning och kvotering av elever ska skolor i högre grad uppnå en ’’allsidig social sammansättning av elever’’. I en ny mätning från Demoskop kan vi nu visa att det finns ett starkt folkligt motstånd mot den här typen av förslag, även bland S-väljare.
Fler än åtta av tio svarar att de är negativa till förslaget.
Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet är de tre partier som i olika former lagt fram förslag om skolbussning. Det betyder att barn tvingas till en skola som varken de själva eller föräldrarna valt för att stärka integrationen och blandningen på den nya skolan. I en mätning som Timbro lät opinionsinstitutet Demoskop göra, med 1 141 intervjuer, kan vi se att det finns ett starkt folkligt motstånd mot den här typen av social ingenjörskonst. Frågan, som ställdes till föräldrar, var: ‘’Hur ser du på alternativet att kommunen, med syfte att minska skolsegregationen, placerar ditt barn i en skola i ett annat bostadsområde, vilket medför att ditt barn kan komma att behöva åka buss till och från skolan?’’.
Fler än åtta av tio svarar att de är negativa till förslaget. Motståndet är störst bland M- och SD-väljare, men även en majoritet av S-väljarna är negativa. Bara var tionde S-väljare är positiv till förslaget. När vi ställde frågan om hur viktigt det var att skolvalet skulle göras av föräldrar och elever, ansåg två av tre föräldrar att det var viktigt. Återigen tyckte en majoritet av S-väljarna att det var viktigt, och bara en av tio föräldrar tyckte att det var oviktigt.
Skolbussningsexperiment har redan införts i en rad kommuner det senaste decenniet. 2016 gjorde Gislaved om skolorganisationen och började bussa elever till andra delar av kommunen. I Trollhättan bussas elever från utanförskapsområdet Kronogården till andra skolor. I Örebro stängdes år 2017 Vivallaskolan. Alla med dåliga resultat – trots positiva uttalanden från lokala och nationella politiker från Socialdemokraterna.
Ta exemplet med Vivallaskolan, där det uttalade målet var ökad integration. När eleverna flyttades till skolor med bättre resultat ledde det inte till någon förbättring av deras betyg. Tvärtom; de sjönk avsevärt. I genomsnitt nådde 42 procent av eleverna från Vivallaskolan gymnasiebehörighet i sina nya skolor. Som jämförelse var i genomsnitt 59 procent av eleverna i Vivallaskolans avgångsklasser 2001–2018 gymnasiebehöriga.
Örebro universitet har publicerat en forskningsrapport om skolstängningen i Vivalla och den visade att den segregation som tidigare hade funnits mellan Vivallaskolan, där över 90 procent av eleverna hade invandrarbakgrund, och andra skolor, flyttade in på mottagarskolorna.
Så vad kan man göra? Det enskilt viktigaste är att skapa studiero i förortsskolor. Trots att hjärnforskningen visat att våra arbetsminnen, i vilket själva inlärningen äger rum, är känsliga och behöver skyddas mot distraktioner, har vi tillåtit ett läge där nästan fyra av tio barn uppger att ljud och oreda är vanligt förekommande under lektioner. Siffran är klart över OECD-genomsnittet, och värst är det i förortsskolor. Om fem minuter av varje 40-minuterslektion går åt till att få lugn i klassen, motsvarar det under grundskolan ett helt skolår som eleverna missar.
Skolbussning som integrationsverktyg är således moraliskt tvivelaktigt, saknar stöd i forskningen och har ett starkt folkligt motstånd. Istället för denna typ av social ingenjörskonst behöver lägstanivån på landets förortsskolor höjas, med en ny pedagogisk inriktning.
