Varför det leder fel

Att bussa elever har blivit favoritåtgärden bland vänsterpolitiker som vill åstadkomma en blandad elevsammansättning. Men bussning har redan prövats av en rad kommuner runt om i Sverige, till priset av sämre kunskaper, minskad trygghet och utbrett missnöje bland både elever och föräldrar, skriver Malin Lernfelt.

Mars 2020. Pandemin har precis slagit sina klor i Sverige och Europa. Fortfarande skakas det både här och där på huvudet åt dem som hävdar att det nya viruset kommer att kräva att vi ändrar vårt sätt att leva. I stället fokuseras det på snödropparna som slagit ut i rabatten och de ljusa eftermiddagarna som skvallrar om att en lång vinter är på väg mot sitt slut. I rikets andra stad Göteborg väntar tusentals föräldrar och barn på besked från kommunen om höstens skolplaceringar. Men det kommer inga besked. Först i månadsskiftet april-maj landar skolbeskeden i familjernas brevlådor. Gensvaret blir enormt. Sällan har så många föräldrar varit så arga på en och samma gång.

Duis Eget Preteum Erat

Donec dictum venenatis ornare. Integer molestie leo nec massa blandit tristique. Aliquam eget velit elit. Pellentesque pellentesque interdu

Bussning av elever har blivit en bland politiker populär åtgärd för att motverka segregation.

I trettio år hade Göteborgs stads lokala stadsdelsförvaltningarna  ansvarat för skolan. Men våren 2020 hade kommunens utbildningsverksamhet flyttats över till en gemensam fackförvaltning. För den nya grundskolenämndens ordförande, Liberalernas Helene Odenjung, var det en profilfråga, kanske rentav den viktigaste. Skolplaceringarna skulle planeras centralt. Resultatet blev kaos.

Den nya organisationen innebar att hela staden skulle utgöra ett och samma upptagningsområde. Stadsdelsgränserna raderades och ett digitalt stödsystem för skolplaceringar infördes. Tyvärr stämde inte den digitala kartan med verkligheten. Fågelvägen på kartan säger ju ganska lite om faktisk resväg mellan hemmet och skolan i en stad som Göteborg. 

Sällan har så många föräldrar varit så arga på en och samma gång.

Nu skulle barn i Majorna och Frölunda plötsligt gå i skolan på Hisingen. Barn från Hisingen förväntades i sin tur ta sig till Gårdsten i nordost. Fågelvägen, för ett digitalt verktyg, framstår det kanske rimligt. I  praktiken kan en resa över älven ta mer än en timme. Tusentals barn hamnade långt hemifrån, på stort avstånd från kompisar, trygghet och socialt sammanhang.

Allt som allt överklagade nästan 1 000 familjer i Göteborg skolplaceringen. 2 500 barn ansökte om att få byta skola. Det liberala kommunalrådet hamnade i en tornado av kritik som drabbade det redan sargade skolpartiet hårt. En intern utredning tillsattes på förvaltningen. Göteborgs stads revisorer skrev en svidande granskningsrapport och den ansvariga tjänstemannen fick lämna sin tjänst. För att citera grundskoledirektören Bengt Randén som uttalade sig i Göteborgs-Posten hösten 2020: ”Det är läge att han gör något annat nu”.

Skolhaveriet i Göteborg ger en ovanligt klar och tydlig bild av det flera undersökningar och rapporter redan har visat: närhetsprincipen är viktig för de allra flesta familjer. Det fria skolvalet till trots vill man gärna att barnen går nära hemmet. Det handlar om närhet till kompisar, närhet till hemmet, möjligheten till ett fungerande livspussel, och upparbetade sociala relationer sedan förskolan eller låg- och mellanstadiet.

Därför finns det få saker som gör föräldrar så rasande och förtvivlade som när myndigheterna försvårar eller hindrar barn från att gå i skolan i det område där man bor. 

I Göteborg våren 2020 var det en misslyckad administrativ reform som skapade föräldrarnas raseri och förtvivlan. Men de senaste åren har placering av skolbarn långt hemifrån skett som resultatet av en medveten aktiv handling från lokalpolitikens sida. I huvudsak är det ett socialdemokratiskt projekt. Man drar sig inte för att göra minderåriga till verktyg för att försöka minska segregation och utanförskap. 

Exemplen är många. I Nyköping stängde man 2014 stadens fyra högstadieskolor och öppnade en enda stor skola där alla kommunens barn förväntades gå. I Gislaved beslutade politikerna 2016 att göra om skolans organisation och börja bussa elever till olika delar av kommunen. I Örebro stängdes Vivallaskolan 2017. Även där sattes eleverna på bussar. I Linköping och Borås har man stängt skolor i så kallade utanförskapsområden och skickat iväg eleverna till andra stadsdelar. Och i Trollhättan bussas elever från området Kronogården sedan i höstas till andra skolor. 

Tjänstemännen är nöjda. Utbildningsminister Anna Ekström (S) är också nöjd. Likaså de lokala vänsterpolitikerna. 

– Vi har det väldigt segregerat i vår stad. Nu kommer det att bli en bättre blandning, sa Sofia Andersson Dharsani (S), ordförande i utbildningsnämnden i Trollhättan i en intervju med SVT.

Föräldrarna är däremot inte lika nöjda. I Aftonbladet har en pappa kallat kommunens planer för en ”statssocialistisk idé”. En annan pappa, vars barn är ett av dem som bussas från Kronogården, påpekar i en intervju med TV4 (18/8 -21): 

– Det är bra att barnen ska integreras och går på olika skolor. Men innan de placeras skulle de ha integrerats här, varför blir det ingen integration på Kronogården? 

Dela på facebook
Facebook
Dela på twitter
Twitter
Dela på linkedin
LinkedIn
Dela på pinterest
Pinterest